↧
Slopersmek, sloperstek
↧
Eyes wide open
↧
↧
Walkerskt sänd i engelsk skymningstimma
↧
♥ Henrik ♥
↧
Coachanero
För ungefär ett år sedan kände jag mig djupt nedtryckt i mina klätterskor. Ingenting fungerade klättermässigt. Istället för en jämn och trevlig progression kändes det som om jag stod och stampade och nästintill regredierade. Jag kände att jag hade fått slut på såväl träningsidéer som inspiration. För att bryta den negativa trenden kände jag att det var dags att pröva något helt nytt.
Lite på vinst och förlust hörde jag av mig till Carlos Cabrera. Jag hade hört talas om Carlos på omvägar och Kim hade varit på ett av hans träningsseminarier om Lopezbrädan och var nöjd med vad hon hört. Jag hade tänkt mig någon slags pt-upplägg där jag kunde träffa Carlos några gånger och därigenom få inspiration att bryta igenom den där barriären som jag inte kunde komma åt på egen hand.
Vi träffades en kväll på Labbet och jag redogjorde för mitt problem och mitt behov. Carlos gjorde ganska snabbt klart för mig att han inte körde några halvmesyrer. Antingen så hade en honom som tränare och följde hans program till punkt och pricka eller så kunde det vara. Dessutom var han inte säker på att han hade tid med ytterligare en adept utan han var tvungen att tänka på saken. Jag gillade naturligtvis hans kompromisslöshet och den övervägande delen av mig hoppades att han skulle ta sig an mig.
En liten del av mig var dock lite oroad. Klättring var trots allt en av de få saker i mitt liv som jag bestämde över helt själv. Även om jag är relativt fri i mitt yrke finns det klienter och kollegor som sätter upp ramar för min arbetstillvaro och vad beträffar min familj så finns det i vart fall fyra mycket starka viljor som skall kompromissa ihop sig. Klättringen har däremot alltid varit mitt andningshål, där har jag rått mig själv. Skulle jag klara av underordna mig någon annans vilja och idéer om hur jag skulle bedriva min klättring? Men innerst inne så visste jag varför jag hade kontaktat Carlos och om jag nu trodde på honom varför skulle jag då inte ge mig in helhjärtat i hans upplägg? Någonstans kändes det väldigt dumt att inte ta chansen om den skulle ges mig.
Och möjligheten dök upp. Den dök upp tillsammans med en Carlos som mätte, undersökte och utvärderade: ganska starka fingrar, underutvecklad bröstrygg - underutvecklad? - ja tacka fan för det, jag visste inte ens att det fanns något som hette så. Inte heller ansåg han det vara mycket bevänt med axlar och bål. Jag sattes på pilatesbollprogram, mängdträning (om vilket jag skrivit ett tidigare inlägg), styrketräningsprogram för bål, bröstrygg, axlar och armar. Jag har kört mycket korta, korta och långa boulderproblem i noggrant planerade intervall och viloperioder. Jag har hängt i TRX-band och transgressionbräda - i stora och små lister och med lite till väldigt mycket extra vikt. Pumpat pullups och campuserat. Allt noggrant planerat och regisserat av coach Cabrera. Carlos har närvarat, övervakat, analyserat, utvärderat och utvecklat. Han har skickat jag vet inte hur många versioner av träningsprogram, lyssnat, frågat, ifrågasatt och inspirerat.
Och så till tiotusenkronorsfrågan vilken jag inte längre vet hur många gånger jag har hört i olika versioner: märker du någon skillnad? Har du märkt någon utveckling? Jag har brukat svara: Jag har klättrat sedan slutet av 90:talet, om jag skall bryta upp från den här platån är det ingen quick fix vi talar om. Det handlar snarare om att hitta en ny struktur och en ny approach till utveckling. Jag skall låta det gå ett år innan jag gör någon utvärdering.
Och nu har det där året gått. Jag kan se tillbaka på ett år där Carlos och jag och har hittat en bra start för den fysiska delen av min träning och jag är mycket nöjd med den. Jag har haft en ganska bra klättervår där jag presterat bättre än normalt. Poängmässigt kanske jag inte gjort några riktiga stordåd men de problem jag har gjort har jag ofta gjort snabbare än jag förväntat. Fysiskt befinner jag mig på en nivå där jag är väl rustad för att öka träningsbelastningen under nästa år. Och det blir också min utvärdering. Min träning med Carlos under det här året har lett till att jag har utvecklats tillräckligt mycket för att kunna klara av ett år till. Utöver allt klättersnack, träningslära och genomgångar av övningar har vi också lyckats diskutera riktiga och viktiga frågor och funnit att vi har likartade inställningar och värderingar. I Carlos har jag inte bara fått en tränare utan även en vän.
Coachanero Cabrera, vi kör väl ett år till?
↧
↧
Tumleheds obesjungna sloper
↧
Bonehill Rocks rocks
Chris på Arete left of scoop (sic!), Bonehill Rocks (England), Walker och Björke spotar på behörigt avstånd, omgivningen talar för sig själv.
↧
UMPF !
Stora grepp åt rätt håll. Hur svårt kan det vara? Ganska. Vi presenterar glatt den fina Umpf i Tumlehed.
↧
Förarbete, sänd, efterarbete
Förberedelse är A och O (vad det nu innebär). Borsta – ticka – sänd. Borsta bort ticken eller skyll på småfåglar, vi har för få klippor med fågelförbud ändå. John sänderLeha i Tumlehed.
↧
↧
Oslo-buldering
↧
The Times They Are a-Changin'
B på Delikat i kvadrat under vårens resa till Kjugekull.
Det kan kännas läskigt, det där med förändring. Otryggt. Skakigt. Ibland också ångestfyllt.
Vad är det egentligen för fel på det vi har idag? Det funkar ju, visst? Tänk om allt går fel? Tänk om vi inte kan gå tillbaka om vi ångrar oss? Tänk om det vi gillar faller platt när väl omgivningens dömande blickar faller på vårt beslut?
Gjort är dock gjort. För första gången sedan Climbingpics födelse, år 2006, har nu hen fått ikläda sig en sprillans ny stass. Det var helt enkelt dags, såhär nio år senare. Men oroa er inte kära vänner, allt annat är precis som vanligt; vi lägger upp klätterrelaterade bilder och skriver underfundigt självgoda texter, uppmanar er att träna på det (för dagen) bästa sättet och ställer konstiga frågor om helt onödiga ting.
Men vet ni vad? Vi är egentligen inte alls rädda, osäkra och ångestfyllda, för vi vet att ni, våra kära besökare, kan bättre än att döma oss av ytan.
Är ni beredda? För nu ringer vi in HT 2015.
Puss,
Climbingpics
↧
Oslo-bouldering del 2
Gudmund på någon svår 7c(?) i østmarka med sinnessjukt hårt första flytt.
↧
Höstsäsongen officiellt inledd
Igår inledde jag höstens bouldersäsong. Trots att vädret inte såg särskilt lovande ut begav jag, Henrik, Carlos och Kim oss till Lackarebäck för att få känna lite riktig klippa under vår fingrar. Förhållandena var inte optimala men vi fick i vart fall slita lite hud och känna oss nöjda över att vi inte optade inomhus. Ovan Carlos på Re:Boost.
↧
↧
Robert stångar sig galen.
↧
Gubbrock
Gubbrock har kanske en lite negativ klang i mångas öron. Det kan vara hursomhelst med den saken men problemet ifråga klättrar finfint. Men med dubbla kneebars och stämklättring, lite som i en flack kamin, hur svårt kan det vara? Utmanade om du frågar mig. Inte särskilt svårt om du frågar Henrik som vid sitt nästa besök bör kunna riva av det till tonerna av Down by the Lackarebäck. Och det blir fint. Henrik är väl värd sitt sänd och Neil Young är en utmärkt musiker. Det får man tycka på sin fyrtioförsta födelsedag.
↧
The Force is no use.
Dimi blir frustrerad på Yoda. För att jag ska kunna göra de första flytten måste jag nästintill levitera. Vad är betan?
↧
Har du klättrat något i sommar?
En sak som jag gillar med hösten är att alla kommer tillbaka från sommarens diaspora och återigen samlas på det ställe där allt verkligen händer, på Labbet. Runt svampen ekar rubriken.
Och ja det har jag, eller snarare, ja det har jag försökt att göra. Det har varit sommar och, trots vad alla påstår, har det varit varmt. Och när det är varmt på sommaren då klättrar man rep. Så är det bara.
I likhet med hur det är inför varje sommar hade jag mycket högt ställda ambitioner med mitt repklättrande. Och i likhet med hur det är efter varje sommar kan jag konstatera att jag nästan inte kommit upp för en enda led. Så är det på sommaren.
Det visade sig nämligen i vanlig ordning att det är ganska svårt att klättra rep. Förutom att de där flytten som borde vara ganska lätta "det här är ju bara en Xc vilket enbart borde motsvara en (X-1)C boulder - ha! jag kommer skratta mig igenom det här", alltsomoftast visar sig vara benhårda måste man dessutom göra en mängd av de där flytten på raken. Och det sistnämnda är helt ohanterligt när man tycker att allt över MKB (mycket korta boulderproblem) är en maraton.
Sen kommer det där med klippen. När jag väl har desperaterat mig genom den där knallhårda sekvensen som jag läste dåligt och därför gjorde alldeles för svår, hänger jag till slut där i den mediokra krimpen och skakar och inser att jag måste hänga kvar i den i minst ytterligare tio sekunder medan jag fipplar och fumlar med slingan och repet, livrädd för att trilla av när jag har som mest rep ute. Därutöver har jag sedan länge insett att jag är tämligen renons på repskillz. Allt blir så himla jobbigt, att hänga på slingor, att dogga, att boinga och det värsta av allt att slutligen rensa leden och i synnerhet att rensa överhängande leder med en sned linjeföring.
Men efter en sommar inser jag även att trots att jag inte har fickan (med ck) fylld med skalper och trots alla svordomar över rephelv***ts vedermödor så ångrar jag inget. Je ne regrette rien. Jag har trots allt fått göra betydligt fler flytt än vad jag normalt sett gör på två månader och allt slit har åtminstone lett till någon ökad fitnessgrad.
Och vet ni vad? Nu skall jag träna och bouldra hela resten av året och våren och när nästa sommar kommer då skall jag sända så jävla hårt.
↧
↧
Mrs Magnet
Dimi överraskar sig själv med att flasha Mr. Magnet.
↧
För vamt för projekt enlig El Grande.
↧
Ensamklättring i Lackarebäck
Igår hade jag min andra ensamsession i Lackarebäck under lika många veckor. Den barnfria söndagen dök upp och det var ett strålande klätterväder. Jag började se över mina möjligheter till sällskap och gick igenom listan i huvudet: H befann sig på hummerfiske hela helgen, B och P hade klättrat dagen innan och P hade dessutom hand om sina barn, K var i Font och C som jag hyste viss förhoppning skulle följa med ut hörde av sig under förmiddagen men visade sig ha feber. Och när listan tog slut stod jag kvar och kände mig alldeles för lik den stackars Max "I vildingarnas land" (lördagens familjefilm).
Men, om vi nu skall se krasst på saken, vad kan jag egentligen förvänta mig? Min tillvaro kretsar kring att på ständig uppstuds försöka jonglera familj och klättring med ett arbete som ställer tämligen höga krav på tillgänglighet 24 - 7 så tar det sociala nog lite stryk. Spä på det med kombinationen av ett träningsupplägg som nära nog omöjliggör social klättring under veckorna och min mycket sparsmakade problemsmak så får jag nog vara glad att jag då och då överhuvudtaget får med mig någon ut.
Nej, jag bör nog försöka bli bättre på ensamklättrandet om det överhuvudtaget skall bli något sänt. Och jag tycker att det är svårt att ensamklättra. Det är krångligt att på egen hand hitta optimal beta och det är svårt att tagga till för att verkligen ta i det där lilla extra. Det är även, hur konstigt det än må låta, stressande att ta mig tid att vila tillräckligt mycket mellan pressen. Men framförallt tycker jag att det är himla tråkigt att inte få del av det sociala flow som uppstår i en bouldersession med vänner.
För att slippa stå ut med mitt eget sällskap och för att ha något att göra mellan pressen och därigenom ta mig tid att vila tog jag med en bok ut i söndags och avnjöt Margaret Atwoods "Oryx & Crake" mellan pressen på Plasma. Fru Atwood var för all del underhållande men någon vidare beta bjöd hon inte på och därtill vet jag inte om hennes dystopi direkt ökade klätterglädjen och sändpotentialen. Läsningen fick mig snarare att fundera varför jag låg under en sten i skogen och frustade medan världens Crakear planerade undergången för mänskligheten.
Men hur gick det då kanske någon undrar? Det vill jag helst inte berätta eftersom Oryx & Crake är väl värd att läsas. Skämt åsido - jag har nu löst alla flytt på Plasma men hur jag skall nå till startgreppen sittandes förblir en gåta. Men den gåtan får väl lösas under nästa ensamsession.
↧